I januari 2011 hände det något väldigt speciellt i mitt liv. Det tog vändning helt. Från att allt hade varit nästan perfekt uppe på toppen, hamnade jag på botten. Det tog inte ens en månad. Det var bara att konstatera, jag hade fått reumatism. Mitt idrottande (som då var gymnastik på hög nivå och fotboll) tog slut, men jag beslöt mig för att inte ge upp. Jag tänkte köra styrka tills det onda var över. Efter ett halvår märkte jag att jag aldrig skulle komma tillbaka till gymnastiken. Så jag slutade med styrkan. Tålamodet tog slut. Sommaren gick och hösten kom. Då bestämmde jag mig istället för att satsa på att komma tillbaka till fotbollen. Att kunna springa var då helt omöjligt, men efter en till kortisonspruta och någon till månad stod jag där rakryggad i startelvan redo att spela min första match på ett helt år.

Under hösten har jag även hunnit med att springa 2,5 mil/veckan med målet att springa "Springtime" i Helsingborg på under 50 minuter. 

Så, vad kan jag nu säga? Att detta har varit ett helvetesår?

Nej, det tänker jag inte. Visst var det jävligt tufft hela våren, men what doesn´t kill you makes you stronger och nu känner jag mig starkare än någonsin. Jag har lärt känna en del av mig som jag inte trodde fanns, fått dela med mig av mina gymnastikkunskaper till yngre AG-gymnaster och fått en helt annan livssyn. Det viktigaste är inte att klara den där volten (även om det är bland det bästa som finns), utan att vara frisk och må bra. Gör man inte det kommer man aldrig klara volten. Så är det med allt.